Adina Nyström

Jag tog bort gårdagens inlägg om Atlikursen då när jag idag tänkte filma fick en tillsägelse att han inte ville att hans kurser skulle filmas då han sett dem på youtube och inte ville att kurserna skulle finnas där, och för att ingen kurs skulle finnas där - får ingen filma. Att han inte ville att kursen skulle finnas bildligt på youtube drog jag slutsatsen att han inte ville att den skulle finnas i skrift heller. Men jag sammanfattar vad jag har lärt mig och vad jag ska tänka på istället, här får ni en liten sammanfattning:

Att rida kan relateras med att dansa - om man inte kan dansa, fungerar det inte att gå till gymmet och styrketräna. Dans är enbart teknik (sedan krävs styrkan för att utföra övningarna), det kan man koppla till ridning. Om jag skulle tävla mot hästen i snabbhet, styrka och uthållighet vinner hästen i alla grenarna (uthållighet kanske jag kan vinna om jag tränat länge), ridning handlar absolut ingenting om styrka - ridning är enbart teknik. Därför ska vi inte heller försöka styra hästen med hjälp av styrka utan med teknik. Hästen däremot behöver musker för att utföra rörelserna jag vill den ska utföra. Hästens ben är mina ben, jag behöver inga muskler. Om du nu står stilla och ska börja gå fram, bak eller åt sidan. Vars börjar rörelsen? Tanken börjar i huvudet - signaler skickas till musklerna och sedan förflyttas min tyngdpunkt fram och benen kommer i rörelse. Nu är hästens ben mina ben, men signalen börjar fortfarande i huvudet, signaler skickas till mitt magstöd och överliv som förs fram och hästens ben kommer i rörelse - precis som det skulle fungera om jag skulle gå med mina egna ben. Att åka häst, be den gå fram och sedan falla efter dens rörelser är inte att rida - därför måste rörelsen börja i mitt magstöd och överliv för att jag ska vara beredd på hästens rörelser och sitta rätt med balans i sadeln.

När jag rider blir mina hjälper för sega, vid skänkelvikning ligger min skänkel pressad mot Funis sida och innertygeln plockas det i nästan hela tiden (oftast). Detta gör att Funi till slut börjar ignorera min skänkel vilket inte är speciellt konstigt. Vad tycker du är värst? Ett irriterande tryck i sidan som går "pick-pick-pick-PAUS(belöning)-pick-pick-pick" eller en stilla skänkel som bara trycker hela tiden? Detta är någonting jag verkligen måste ändra på, för annars kommer inte Funi vilja lyssna på mina hjälper senare. KOM IGÅG: MASSOR MED BELÖNING!

När jag rider för Sylvia säger hon "Håll i innertygeln tills han släpper, då belönar du" och Atli säger "små intensiva rörelser - PAUS (belöning) - små intensiva rörelser" för att få honom att sänka huvudet. Jag vet att båda principerna fungerar, frågan är bara vilken som mest ger en win-win situation. Sylvias version är jobbig i början då han kommer streta emot, men så fort jag fått övertaget och han har lärt sig kommer han ge sig och jag bli ledaren - vilket jag var innan vilan men nu har han glömt det. Atlis version kommer också fungera, och jag tror jag vill prova på den då jag inte vill tvinga ner Funi på tygeln genom tvång - det känns bättre att irritera och belöna när han gör rätt än att tvinga ner honom och belöna (om än att belöningen kommer när han slappnar av på båda verionerna). Jag tror dock att belöningarna kommer oftare med Atlis version vilket jag tror gör att Funi kommer bli gladare och mer villig att arbeta.

"Hästar är lata av naturen och väljer alltid det som är bekvämast, förutom när de är rädda då de väljer att fly. Det är deras lathet vi ska utnyttja" – Atli

Kristin och Funi från dagens Atlilektion, något travaktig - men vad kan man kräva efter 5 veckors vila?