Adina Nyström

Jag tycker vår värld är alldelens för inriktad på prestationer, vi bryr oss inte lika mycket om hur våra nära mår längre. Alla ska prestera, MVG i alla ämnen, vara bäst i sporten man håller på med och bli läkare eller advokat. Självklart hade det varit toppen om alla hade de kunskaperna att prestera så bra - men det skulle inte hålla. När man möter en kompis på stan efter att man inte träffats på en tid (månader eller år) frågar man oftast "Vad gör du nu för tiden?" och kompisen svarar "Jag läser till *** på den högskolan" - "SHIT VAD DUKTIG DU ÄR" säger man då oftast och fortsätter med "Hur går det då?" istället för att fråga "Åh vad roligt, trivs du där?"

Om kompisen däremot hade sagt att den bara tog det lugnt och satt vid datorn hela dagarna hade man kanske inte uppskattat personen lika mycket, man hade kanske tänkt "Oj.. Du kanske borde satsat mer på lektionerna i skolan" och sagt någonting mer som "jaha okej, vad har du för framtidsplaner då?" när den kompisen säkert behövde lite hjälp på traven att komma in på rätt väg istället. Vad gör att våran värld är så grymt prestationsinriktad? Varför kan vi inte bara berätta hur fina personerna är och vilka underbara kompisar dem är? Allting handlar inte om prestationer.

När jag var liten och sov över hos min faster i Stockholm handlade det aldrig om man var duktig, vad man gör eller så. Det handlade om kärlek! Varje dag fick man höra minst 3-5 gånger att hon älskade en och innan man somnade sa hon alltid detta "Adina, Har jag sagt att jag älskar dig idag?" Även fast hon sagt det flera gånger sa jag alltid nej, med ett leende på läpparna - bara för att jag ville höra det en gång till och då sa hon "Adina - Jag älskar dig!"

Tänk efter, vad är viktigast? Att folk gillar dig för det du gör eller för den du är?

Tvångstankar.. Vad är det egentligen? Ordet tvångstanke låter grymt hemskt och otrevligt. Vad många inte riktigt vet är att väldigt många i vår omgivning har / har haft tvångstankar. Som liten hade jag tvångstankar så som många andra små barn. Några regler jag hade var att jag inte fick gå på fogarna på golvet, att jag inte fick röra barken utan enbart gå på stenar och rötter när jag gick genom skogen till skolan. En väg som tog 5 minuter för min bror tog ungefär 27 minuter för mig. Detta för att jag fastnade kolla på en myra eller helt enkelt inte fick kliva på barken och att det tog lite tid för mig att komma förbi olika kluriga partier.

Kommentera gärna om vad för tvångstankar du haft/har :)